Ibland kan det vara svårt att öppna upp sitt innersta och berätta om hur man egentligen mår, vad man känner eller kämpar för/mot. För mig har det här året nog varit det tyngsta året i mitt liv. Visst har jag haft en del ljusa stunder som t.ex. ett nytt jobb som jag verkligen stortrivs med, underbara stunder/dagar med mina syskonbarn samt andra nära och kära, resan till Cypern m.m. Men tyvärr så överväger det negativa då jag nog aldrig tidigare mått så dåligt som under det här året. Jag har bitvis känt det som om jag varit på väg att bli utbränd, men inte p.g.a. stress på jobbet utan p.g.a. andra privata saker. Sådant som jag av olika skäl inte kan berätta om. Därutöver lider jag av en enorm längtan efter barn. Tänk vilken glädje om jag finge uppleva känslan av att bli mamma, känslan av att ha en egen familj. För mig är det en stor sorg, det är nästan obeskrivligt hur ont det gör i mig över att inte ha fått uppleva detta. Ju längre tiden går, desto större sorg, för hur det än är så tickar den biologiska klockan och snart är det för sent (om det nu inte redan är det). I tid och otid så kommer tårarna och längtan blir nästintill outhärdlig. Men tyvärr så är det nog bara att inse att min dröm förmodligen aldrig kommer att gå i uppfyllelse och hur sorgligt och smärtsamt det än är så måste jag lära mig att leva med detta.  :'( :'( :'(

Till sist så vill jag bara tillägga att jag hoppas att ni som läser detta respekterar mina känslor och inte ställer en massa frågor - detta är ett nog så jobbigt ämne för mig. Orsaken till att jag trots allt skriver om allt det här är av flera skäl; dels för att jag ibland behöver få ur mig vissa saker och ventilera lite då skrivandet alltid har varit en kanal som har hjälpt mig att bli av med en del frustration (sen skriver jag betydligt mer i min privata dagbok vilken ingen annan fått läsa), dels för att jag är trött på vissa antydningar och frågor från vissa håll angående vår barnlöshet.